Essä Nr 1 2017

Eftersom nästan alla nyheter från årets Bokmässa var dåliga nyheter och vidrigheter (nazister och bojkotter och sjunkande besökarantal), finns det anledning att påminna sig om att det också är ett tillfälle för upptäckter. En sådan var det allra första pinfärska numret av Essä, en tidskrift som ges ut av översättaren och kritikern Emi-Simone Zawall.

En till sitt yttre lockande vara, med smart färgsättning och inbjudande formgivning (av Jens Andersson). Till varje nummer utgör en källtext en utgångspunkt för fyra olika läsningar: till detta nummer är det Carl Jonas Love Almqvists ”Svenska fattigdomens betydelse” som kommenteras av Henrik Berggren, Christine Zyka, Jesper Roine, samt Johan Jönson. Almqvists text, som också kan kallas kärntext, då den ligger i mitten av numret, har getts en vackert behaglig ljusgrön ram. Foton av Hans Andersson bidrar också till det helgjutna intrycket.

Sverige har få tänkare av värde, värda att återvända till, men Almqvist är definitivt en av dem – inte enbart som skönlitterär författare, utan med ett gränsöverskridande författarskap som aldrig upphör att förbluffa, oavsett i vilken ände man tar sig an det. Hans essä om den svenska fattigdomen är en klassiker i den svenska essäns fattiga historia. Den angrips från fyra helt olika fält, eller synvinklar: historikerns, nationalekonomens, filosofens och poetens. Jag har aldrig sett något liknande.    

Helt kort kan sägas att Berggren gör en exposé över nationalliberalismen från tidigt 1800-tal – han ger kontexten till Almqvist, helt enkelt, och det är väl i stort sett korrekt, även om det är lite ansträngt att placera den sent anslutande Walt Whitman där. Men det är en bra övergripande läsning av Almqvist, speciellt av romanerna, och Berggren betonar också de enkla förhållanden som är vårt gemensamma ursprung, och hur det för Almqvist är en fråga om att bildligt och konkret går in i varandra när han resonerar om fattigdomen.

Där Berggren är kontextualiserande har Roine åstadkommit en personlig, inkännande parafras. Det är en djärv tanke att koppla Almqvists fattigdom till uppfinningsrikedom och i förlängningen entreprenörskap.

Och Zyka lånar Simone Weils tanke om roten. Utan den förångas vi. Hennes bidrag är spännande, men alldeles för kort, för jag hade gärna läst mer om ensamheten och hur den ska hanteras. Baudelaire och Hannibal Lecter visste hur man klarar ensligheten, men jag anar eller åtminstone hoppas att det ska finnas ytterligare något alternativ.

Givetvis är det en fantastisk idé att involvera Johan Jönson i en kommentar till Almqvist och fattigdomen, då Jönson profilerat sig som klasskrigets poet. Han fortsätter sitt poetiska projekt från sina senaste monumentala diktsamlingar, och belyser sin egen poetik utan att bli självupptagen. Både indirekt och direkt blir det en text om den svenska fattigdomen från ett nutida perspektiv.     

En av de ovanliga sakerna med Almqvist, så länge man antar honom vara en svensk författare, är att han är så förbannat rolig. Han är det i kraft av att hålla sig oförutsägbar, utan att någonsin bli inkonsekvent eller nyckfull. Excentrisk – ja, men aldrig på ett krystat eller högfärdigt sätt. Du behöver inte läsa länge för att upptäcka exakt hur uppfriskande det fortfarande är att läsa honom, att det är ett sätt att skriva som inte åldras.

I den mån det då kallas excentriskt är det mer en fråga om att annat som finns att läsa på svenska är skrivet av medelmåttor. För allvarligt talat: när läste du senast något av en svensk författare du kände dig uppriktigt stolt inför? Något du vill rekommendera till icke-svenskar att läsa i översättning? Av svenska romaner är det bara Almqvists Drottningens juvelsmycke som på något sätt är i paritet med de bästa utländska romanerna.

Det okonventionella i Almqvists stil ligger också i otåligheten, som hetsar texten utan att göra den andfådd eller rastlös. Det är också fascinerande att läsa honom för att upptäcka hur trådar av honom finns nedlagda i Strindberg och Ekelöf, två andra med ett låt säga ambivalent förhållande till det svenska.

För Almqvist är svenskhet inget rationellt, utan något som helt ligger i känslan. Något att tänka på för nutida svenskvänner. Däri – men långt ifrån enbart däri – ligger hans essäs nästan grymma aktualitet: ”Svenskheten består således icke i en fnurr, en archæologisk dammig het, en tillgjord tråkighet, eller ett slags patriotisk styfhet och pock – den består i att vara svensk, mer än att ropa på att man är svensk.”

Att vara svensk: att uthärda och umbära, och vara glad ändå. Det är tåligheten som gör oss svenska. Jag skulle kunna citera massor från just denna passage i essän, men i korthet betyder det för Almqvist (och mig, vill jag teaterviska, eller snarare ropa från hustaken) att arbeta med sina egna resurser – och framför allt arbeta med sina brister. Om du bara har skärvor: jobba med dem, förvänta dig inte mer. Storheten finns i det som begränsar. Hästen och nyponbusken är de emblem Almqvist fäster vid det svenska (krusbären? de skulle komma senare, efter landsflykten …).  

Almqvist är ju både naiv och klok, och arbetar med en vishet som alltid är spontan och omedelbar. Nästan så att denna hans vishets insikter är chockerande, i sin styrka. I så måtto liknar han William Blake – och med det menar jag inte att de hör ihop bara för att de anses tillhöra den litterära/kulturella epoken romantiken, för båda är särlingar med väldigt lite gemensamt med sina generationskamrater från vardera geografiska fläck eller språkliga släktskap (med andra ord: Blake avviker lika mycket från Keats som Almqvist avviker från Stagnelius). Men både Blake och Almqvist står för ett tänkande som måste kallas våldsamt. Att där också finns ömheten, en slags tygellös ömhet.

Jag blir glad av att läsa både källtexten och de fyra replikerna, som i hög grad visar vilken vitalitet som finns – både i Almqvist, fortfarande, och i ett svenskt debattklimat som tillåts ha denna takhöjd. För låt oss vara uppriktiga: inget i de här bidragen tyder på motsättningar mellan de med kulturellt kapital och de som känner sig exkluderade. Här saknas elitism, och hävdar du något annat, efter att ha läst Jönsons essä, då är du dum i huvudet. Det är tillgängligt och inträngande.  

Det här numret av Essä är inget mindre än en kulturgärning, dels genom att lyfta fram och påminna om Almqvist som författare – och inte nöja sig med hans fiktiva verk – och dels genom att med sin spännande idé visa att en tidskrift kan hitta en ny form för sitt innehåll. På hemsidan ser jag redan vad nummer 2 och 3 ska handla om, och kan knappt bärga mig.