En
lika oväntad som välkommen händelse i Sverige på senare år är ett större
intresse för Simone de Beauvoir som skönlitterär författare. Nyutgåvan av
romanen Mandarinerna från 2013, hör
till det bästa jag läst på länge, och Novellix gav nyligen ut novellen Marcella, ej tidigare tillgänglig på
svenska. Och nu alltså tack vare översättaren Helén Engqvists försorg, den
korta romanen Misstag i Moskva,
heller ej tidigare tillgänglig på svenska.
Skriven
på 60-talet, efter några resor till Sovjet tillsammans med Sartre, men
publiceringen fick vänta till 1992, efter hennes död. Ett intellektuellt par
reser – i fiktionen – till Moskva, för att hälsa på mannens dotter från ett
tidigare äktenskap. Romanen skildras utifrån både mannens och hustruns
perspektiv.
Nicole
är pensionerad gymnasielärare. Hon krisar, i det tysta. Det vill säga: hon
jämkar,
Hon
är svartsjuk på sonens hustru – på mannens dotter. Tvivlet droppar in i henne,
som vattentortyren, knappt märkbar förrän den gjort sin verkan. Hon drabbas av
en dubbel förbannelse: lika stor som nyfikenheten är, lika stor är glömskan, så
vad ska man då jaga efter upplevelser för om de bara ska glömmas?
André
är lektor, och genomgår en liknande kris som hustrun. Men han är tommare – han
har gjorts tommare. Om det är erfarenheterna som har format honom så eller om
det är författarens gliring låter jag vara osagt. Han är för passiv, eller om
oengagerad är ett mer korrekt omdöme, dricker för mycket, är på väg mot
stagnationen.
Båda
försöker komma till rätta med åldrandets problematik. Båda ifrågasätter existensen,
utifrån skilda men ändå gemensamma utgångspunkter. Beauvoirs avgörande insats
handlar om hur hon tar oss in i bådas psyke, och ger oss en rättvisande bild av
deras personlighet. Sanningen om en person finns ju i tvekan – i motsägelsen –
i idiosynkrasin. Här blir deras problem att de trots sina intelligenta analyser
inte uppnår någon kännedom om varandra – de förblir varandras gåtor, inneslutna
i mysterier. Och tiden, den otäcka, djävliga klocktiden, som fångas så här
precist och sant när Nicole tänker på glappet mellan tidens olika rytmer:
”Dagarna flyr i galopp, men varje dag släpar sig fram.”
I
skildringen av Sovjet och det sovjetiska finns en skarpsyn som genomtränger de
dysfunktionella inslagen, samtidigt som det finns en ömhet inför människoödena,
en ömhet som ändå inte bjuder in sentimentaliteten. Det är en bräcklig
balansgång, som Beauvoir i mitt tycke ändå mäktar med. Politiskt blir resan en vändpunkt
mer än en konfrontation.
Att
resa är en flykt, visar oss denna lilla skrift, så oansenlig till sitt format,
men så stor och rik i sitt uttryck. Att resa betyder också att hamna i lägen
där man inte känner igen sig. Att resa
blir här dessutom den yttersta formen av självrannsakan. Där känslorna är
starka, men återhållsamma. Uppvaknanden är ändå nästan alltid brutala och fula,
så som förändringar nästan alltid leder till det sämre, som Beauvoir upplyser i
en parentes.
Det
är en fin bok på alla plan: oerhört omsorgsfullt paketerad, och med en av allt
att döma genomarbetad översättning, som gör Beauvoirs prosa all den rättvisa
man kan hoppas på, om än med något enstaka störande korrekturfel. Med hjälp av
en enkel men finurlig berättarteknik tar vi oss djupare in i förståelsen om
människans psyke. En fin bok, men så är också innehållet vackert, om än
sorgset. Kanske är det som Jean Rhys skriver i Sargassohavet, att alla vackra saker utmynnar i något sorgset.
Vad
kräver jag av en bok? Till exempel det här: ny kunskap. Beauvoir ligger ju
steget före mig. Det är en speciell sorts klokhet som hon förmedlar, som jag
aldrig fått av att läsa Sartre. Det ger insikter som till en början ter sig
helt orimliga, men det är bara för att de utmanar det invanda, och det är en
krävande, dyrköpt förståelse. Vid närmare eftertanke blir hennes utmanande
slutsatser helt tänkbara och viktiga beståndsdelar i det mönster som bildar den
mänskliga erfarenheten. Då skulle jag gå så långt som att säga att det här är
en omistlig bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar