Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

3 juli 2015

10TAL


En idé: 10TAL borde publicera en antologi med sina debutanter, ända från 80TAL och framåt, för att se vad som hände med alla dessa lovande röster som de ger sitt utrymme åt i varje nummer. Hur många etablerar sig som författare? Nä, det är ingen insinuant fråga, jag är genuint nyfiken. Kanske det kunde vara ännu mer intressant att se vad debutanterna faktiskt svarar på frågorna om exempelvis favoritförfattare och vad de tycker om den samtida svenska litteraturen. Min gissning är att inte mycket har hänt sedan 80-talet, bara att Lispector har ersatt Duras som främsta gunstling, men att gnället på den utgivna litteraturen har förts med exakt samma argument hela tiden, det vill säga att debutanterna vet att den är dålig trots att de i stort sett inte befattar sig med den …

Lite uppfriskande svarar ändå den ena debutanten Arazo Arif, när hon konsekvent vägrar ge några namn på sina favoriter. Hon skriver bra dikter, och det gör den andra debutanten också, Moa Franzén. Det är inte svårt att förstå varför redaktionen valt ut dem. Enda problemet är att de är lite svåra att skilja åt.


Huvuddelen av numret #20 2015 ägnas en lång och något rörigt skriven artikel av John Swedenmark om ”lyriken i musiken”, alltså ännu en genomgång av sångtexter som litteratur. Ändå bra att han kommer med konstruktiva förslag, som att ersätta ordet ”text” när man talar om sånglyrik, och hellre behandla det som talspråk. Faktiskt är ganska mycket av det han lägger fram vettigt, liksom åtskilligt av det som sägs av de sex artister han intervjuar, bland annat Lina Högström (Skator) och Silvana Imam, som här på ett konstruktivt sätt jämförs med Edith Södergran.  

Men det är en ohyggligt lång text. Och det är måhända en oroande tendens att ett helt tidskriftsnummer fylls av så få artiklar. Det blir till exempel allt mindre av konst i 10TAL. Två andra längre texter är ett utdrag ur Aase Bergs kommande haggroman Kvinnofällan. Det är helt klart en efterlängtad roman, och det som finns att läsa ger minst sagt mersmak, men det fjorton sidor långa utdraget tar samtidigt utrymme från något annat, kanske den ”samtidsdebatt” som omslaget utlovar. (I rättvisans namn är dock Berg en av de mest kompromisslösa samtidsdebattörerna, så låt gå för det.)

Samtidsdebatt förs av Daniel Sjölin i en text som är nästan lika lång som Bergs, där han erbjuder ett alternativ till den undermåliga litteraturkritiken. Nämligen att uppmärksamma populärlitteratur mer, och allra helst ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Om det har att göra med att han tillsammans med Jerker Virdborg skriver populärlitteratur utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv, det låter jag vara osagt. Hans artikel har sina poänger, men återigen, dessa dränks av tvångsmässiga försök att skoja till det, samt att han verkar vara besatt av ett tv-program som heter babel, som hans text stalkar på ett olustigt sätt.

9 kommentarer:

  1. Hej! Kul att du tar upp nya numret. Jag vill genast rätta dig på en punkt. Min text i 10tal handlar inte om att vi ska ta uppmärksamma populärlitteratur mer. Det är verkligen inte det som är poängen med texten. Poängen att tala om saker som det aldrig talas om, tex härskartkekniker och fuskläsningar i litteraturbevakningen (dit den här bloggen givetvis räknas). Bara i ditt enda lilla stycke om min text hittar jag två exempel på härskarteknik genom förminskning av avsändaren. Först insinuerar du att min bevekelsegrund för texten egentligen har med en äventyrsroman som jag skriver med Virdborg att göra. Du insinuerar att jag att jag har ett fult privat ärende (hade jag aldrig skrivit en ful roman hade jag aldrig fått en sån insinuation- det är såhär hierarkierna upprätthålls). Du underminerar min person istället för att bedriva intellektuellt arbete och bemöta textens argumentation. Typisk härskarteknik. Nästa härskarteknik är när du förlöjligar mig genom att insinuera att jag är besatt av tv-mediet. Det är min yrkeserfarenhet som jag ifrågasätter. Skulle Ola Larson "verka besatt" av DN om ha bedrev självkritik? Återigen. Genom fuskläsning av texten, fokus på författaren som person (min bevekelsegrunder, min besatthet) och med hjälp härskartekniker - så bevisa du tyvärr teserna i min text - på punkt efter punkt. Men du är verkligen inte ensam. Dessa mekanismer råder i stora dela av litteraturbevakningen. Det var dessa mekanismer jag ville tala om.

    SvaraRadera
  2. Ber om ursäkt om texten är lite raljant, i så fall möjligen ett utslag av att texten jag skrev om innehöll sådana inslag - det är svårt att skriva om något utan att påverkas av tonfallet i den texten. Men härskartekniker, seriously? Nåväl, jag tyckte ändå att texten utmynnade i en efterfrågan om ett större intresse för naturvetenskap. Och referenserna till babel saknar ju sinne för proportioner, i en text som diskuterar kritik.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tonfallet har du säkert rätt i. Det tänkte jag inte på, att tonen i sig faktiskt kan väcka detta. Och skämtandet är också en adekvat kritik du riktar. Samtidig ville jag väcka något. Jag har själv gjort många av de misstag jag räknar upp i texten - både som kritiker och annan tyckare och jag ser dem dagligen omkring mig i dagspressen, i panel och sammanhang. Var kanske litet för taggad här. Nåja - jag kan istället som du inte göra annat än längta efter Aase Bergs roman.

      Radera
  3. det räcker visst inte med att leva i, av och genom media, man önskar även styra hur man skall bli uppfattad, tolkad och bedömd.

    om litteraturkritiken, bortom daniel sjölin och andra mediagossar och mediaflickor:

    http://www.dalademokraten.se/kultur/bocker/vad-vore-en-litteraturkritik-vard-namnet

    einar askestad

    SvaraRadera
  4. Var det riktat till mig, Maria Klevemark? Jag lever tyvärr sedan fler år inte av och genom media, inte heller av stipendier eller annat stöd som tillkommer de etablerade. Jag sade upp mig för flera år sedan och försöker nu rikta kritik mot det sätt att arbeta som hade. Jag är van är att bli klappad på huvudet och kallad gosse men jag vill återigen mena att när man förlöjligar avsändaren med ett förklenande epitet istället för att gendriva argument, är exakt den typen av litteraturdiskussion som gör att hela vårt fält ter sig alltmer som en hönsgård utifrån. Texten jag skrev i 10tal är verkligen inget mästerverk, det går enkelt att slå hål på den utan jargong.

    SvaraRadera
  5. ... och läser man Askestads text brev min finner man att texternas kritik är påfallande gemensam. Han kallar det jagcentrering, jag kallar det författarfixerad kontext.

    SvaraRadera
  6. bäste daniel sjölin,

    klevemark var inte avsändaren, jag - einar askestad - lånar hennes dator.

    kan då bernur anklagas för att ha gått för hårt fram? finns det skäl för dig att kritisera honom och att dessutom vara den förorättade? "Jag lever tyvärr sedan fler år inte av och genom media, inte heller av stipendier eller annat stöd som tillkommer de etablerad"… det är en svindlande mening. du tycks överhuvudtaget inte förstå vad det innebär att leva för pennan i en mer sann bemärkelse. ett praktexemplar av just den "jagcentrerade" författartyp som aldrig kan få nog - av sin spegelbild.

    det är rätt sorgligt.

    einar askestad

    SvaraRadera
  7. lEinar,
    jag betackar mig för dem som talar om mig vad det innebär att leva för pennan. ,du vet ingenting om mitt liv. bernur gick inte för hårt fram, han gick inte fram mot något alls utom avsändarens bevekelsegrunder. i en text som handlar om just detta, hur fixeringen vid vem personen är används för att förminska texter istället för att bemöta innehållet i dem- vilket i minhypotes gör litteratursamtalet ointressant. Jag gör ingen skillnad på bloggar och kultursidor, detär samma mekanismer överallt.
    Och samma metod använder du. Upprnbarligen har du inte läst min text, så du går på med att göra dig löjlig över min person. Exakt detta skriver jag under punkten 'fuskläsningar' i min text. Hade du kallat mig sorglig gosse i vilket annat sammanhang som helst - kanske avslutat en recension eller en krönika - hade det inte varit nåt. Men nu är det exakt dessa mekanismer och metoder som min text diskuterar. Därför bemöter jag det (och anklagas genast för självcentrering)
    Nåja, efter ert personfixerade klander måste jag svara att du har fel om min person - jag lever inte av media.
    Och då tycker du att jag är löjlig och jagcentrerad.
    Alltså.
    Det var du och bernurs som gick person istället för innehåll. Det är ni som
    är personfixerade.
    Vi vänder på det:
    Låt säga att du Einar Askestad skriver en text som bland annat menar att det är för mycket härskartekniker i litteraturdiskussionen. Att man tex förminskar avsändaren istället för att diskutera innehållet.
    Och då skriver jag - om den texten - att Askestad verkar besatt, att han går ett eget ärende som har att göra med en bok han skrev en gång.
    Varmed du givetvis behöver påpeka Hallå, nu gör du precis sådär som jag menar att vi gör för mycket - går på person istället för på sak.
    Då svarar jag att du är en kulturgosse som - genom de priser och stipendier du haft - lever av och genom etablissemanget. Akademiens lilla kelgris kanske?
    Eftersom du då återigen blir klandrad som person istället för bemött i sak, bestrider du då:
    Nej tyvärr, jag lever inte på stipendier eller på akademien.
    Varpå jag då menar: 'Lever inte på stipendier' säger Askestad, Gud då självupptagen han är. vilken sorglig syn på litteratur.
    Einar Askestad. Denna nivå på samtalet är en starkt bidragande orsak till att sänka litteraturen attraktivitet i samhället.
    Vi kan mycket bättre än såhär.

    SvaraRadera
  8. bäste daniel sjölin,

    … "vi kan så mycket bättre än så här"... det är ju just det... jag har ingenting att ångra, ingenting att behöva "rättfärdiga". jag gör mitt, och jag behöver inte media eller någonting annat sådant för att göra mitt. förstår du? och detta av den enkla anledningen att jag saknar den respekt som är nödvändig för att värdera "media" på ett sådant påträngande angeläget vis (ambitionen att höja "litteraturens attraktivitet i samhället", gode gud!). den dimensionen saknar all - observera: all - relevans för litteraturen, för sanning, skönhet och den goda saken.

    men kämpa på du, med dig själv i den saken.

    härmed avslutar jag min del i detta - jag fann kritiken mot bernur ganska absurd, och dristade mig att peka på det. detta har jag nu gjort.

    einar askestad

    SvaraRadera