Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

13 nov. 2014

Förtvivlade människor, Paula Fox


I den relativt bortglömda 70-talsromanen Förtvivlade människor finns en äktenskapsdramatik som biter sig fast i läsaren. Det lågmälda språket övertygar i denna diskreta juvel till roman. 

Paula Fox är född 1923. Hennes roman Desperate Characters utkom 1970, fick artigt positiv kritik, men har sedan dess levt ett relativt undanskymt liv. Att den nu utkommer i svensk översättning av Eva Johansson, som Förtvivlade människor, är en välgärning föranledd av omdömesgilla påskyndare som Jonathan Franzen och David Foster Wallace. 

Det är en lågmäld och mångtydig historia som vi får följa under några dagar i New York. Sophie och Otto Bentwood är drygt fyrtio, framgångsrika intellektuella. Hon är översättare från franska, han är jurist. De är barnlösa. Inte särskilt lyckliga – snarare är de på väg in i en oro av oklar karaktär, kanske rentav något krisartat. De är öppenhjärtiga, men vi förstår också att det finns saker som de avstår från att yppa. Katastrofen hasar sig fram, och skapar olustkänslor, men alltid nedtonat och relativt odramatiskt. De håller på att glida in i en allt mer ytlig, vulgariserad och infantiliserad värld, där de känner sig allt mindre hemmastadda.

En vildkatt biter Sophie i handen, och intrigen kretsar kring hennes rädsla för att det ska vara rabies. En rädsla som hon försöker rationalisera och därför avstår hon i flera dagar från att ta en stelkrampsspruta. Katten symboliserar det yttre hot som tar sig uttryck också i en sten som kastas in genom ett fönster av fientliga händer, eller i de hemlösa som syns utanför porten, eller den nedskräpning som blir synlig överallt i samhället. Det allt mer nedgångna och sjangserade samhället gestaltas i skarp naturalistisk genomlysning, allra tydligast när paret äntligen gör sitt sjukhusbesök. 

Fox språk är genomarbetat, och arbetar hårt med nyanser. Det är ingen stil som vill imponera. Katten är en lyckad symbol för inkräktaren, genom att representera det vilda som till varje pris måste bortplockas från det civiliserade liv paret genomlever. Men att det sker till pris av äkthet märks när Sophie får ett telefonsamtal från en bekant, och låter den prydliga fasaden rämna och skriker invektiv åt bekantingen. Då biter hon ifrån liksom katten, om hon inte rentav till dels blivit katten – vild och farlig, den som gör oväntade utfall.

Världen utanför dem håller på att braka samman – det är ett yttre kaos som speglar en inre oordning. Ottos kompanjon Charlie har sagt upp sig, vi förstår att han hatar Otto. Charlie besöker paret på natten, går ut med Sophie och dricker – en sexuell stämning infinner sig mellan dem, men Fox vill inte ge parets problem en så enkel riktning. (Romanen innehåller dock en av de kusligaste sexscener jag har läst: ett av flera exempel på hur Fox nästlar sig in med sina formuleringar, där du tvingas läsa om, för du tappar hakan ett par gånger medan du läser.) När Sophie i ett kapitel minns en otrohetsaffär med Francis öppnas en lucka mot lyckan, där hon lär känna extasens kursiverade ”åh!” Det är samtidigt ett ångestladdat och smärtfullt kapitel, och trots den ljusa erfarenheten förstärker det pessimismen som romanen förmedlar.

Det finns förutom Otto, sömnlöse missunnsamme Otto, ytterligare några hatiska bifigurer, som den trötte läraren Leon. Civilisationen befinner sig på ett sluttande plan. Det som trots det deppiga innehållet skänker någon slags förtröstan är de epifanier som Fox lägger in, som när Sophie plötsligt tänker på ett barndomsminne, då hon genom en kudde upplever hur ett hästhår sticks in i kinden: ”Hon lade handen mot kinden och rörde vid stället där hästhåret hade stuckit henne och häpnade över styrkan i detta minne som i det korta ögonblicket mellan en inandning och en utandning förmådde utplåna avståndet mellan sömnigt barn och utmattad vuxen, som om, tänkte hon, det hade tagit henne alla dessa år att gå uppför trappan och krypa i säng.”

Språket är alltså starkt realistiskt, och kan med sin pendling mellan trivsel och obehag erinra om Raymond Carver, vars noveller är bra på att fånga en liknande stämning, inte minst i den äktenskapliga samvaron. Det är mycket dialog, bland det svåraste att översätta, och därför är det glädjande att replikerna låter trovärdiga också på svenska, att man kan föreställa sig människor yttra sig ungefär så här.

Sammantaget är det här det slags bok som är oansenlig medan du läser den, där det storartade kommer till dig efteråt, med ett oförglömligt intryck. Det är ett skickligt sätt att berätta, där det är som att Fox infiltrerar sin historia och ger den en tyngd som den inte tillåts ha i sin explicita form. Då hade den tyngts ned av sitt innehåll – som det är nu räcker det med antydningarna och de dunkla ställena, där du som läsare får aktivera din slutledningsförmåga för att se de mönster som avtecknar sig.

(En något kortare version också publicerad i Jönköpings-Posten 13/11)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar