Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

13 feb. 2014

Hermogenes gås, Ithell Colquhoun


Surrealismen är konstinriktningen som på senare tid uppmärksammats för sina författare också, inte minst tack vare förlaget Sphinx pigga utgivning, som på flera sätt vitaliserar det svenska bokbeståndet. De har en serie, ”Surrealismens kvinnor”, där de nu ger ut Ithell Colquhouns besynnerliga roman Hermogenes gås från 1961, troligen skriven i slutet av 30-talet. Niklas Nenzén har översatt och skrivit ett efterord som ibland lyckas vara lika snårigt och intrikat som romanen han skriver om.

Colquhoun är nog inte allom bekant: hon föddes i Indien, levde 1906-1989, skrev på engelska. Hon var också bildkonstnär: omslaget är baserat på en av hennes målningar, och det är en målning som innehåller den ekivoka koppling som blivit surrealismens signum.

Även den som gjort sig förtrogen med surrealismen kan nog finna just den här romanen som en märklig brygd av ockultism, alkemi och gotik. Till en avlägsen ö hamnar en anonymiserad kvinna, där hon tillbringar tid med sin excentriske farbror. Han har ont uppsåt.

Det är en av kopplingarna till gotiken, den elaka skurken och damen i nöd. En annan är de motton som inleder citat, från bekantingar som Keats, Yeats och Rilke. (För resten var Yeats invigd i de ockulta kretsar som också Colquhoun vistades i, tillsammans med superotäckingen Aleister Crowley.) Men främst i den labyrintiska berättarstrukturen, där händelser cirklar runt och skeenden upprepas och speglas.

Colquhoun är ivrig att förmedla sina intryck, och jag blir som läsare lätt matt av all denna visuella prakt. Det blir nästan för mycket av allt. Alkemins grundprincip är enkel: 1 + 1 = ? Det tredje är inte givet på förhand, alltså. Här erbjuds förklaringar som leder till vilseledda svar: djup som röjer nya djup.

Delvis är Colquhouns stil lite otymplig och mekanisk. Här och där finns någon slags glöd, energi. Men också en enkelhet, som kan bli besvärande. Till de stora stilisterna hör att maneren hela tiden hotar att bli för påträngande – tänk Joyce, Faulkner, Poe, Conrad. Det är ett sätt att skriva som inte räds det löjliga, och som frivilligt söker upp det som kan få texten att bli banal och smått patetisk.

Nu är Colquhoun inte stilist på samma sätt som de nyss uppräknade, men nog hotar texten att kantra. Det är en berättelse som lägger lager på lager av information, så att man upplever hur materialet tjocknar och bågnar. De olika kapitlen ska upplevas som olika stadier, och det går nog att hitta analogier i ockulta principer, för den som vill hitta dem.

Farbrodern blir en slags Faust som tippar över, som blir lite för galen. Det handlar mycket om övergångar, passager – också om spöken, vampyrer, färger som byts ut, intryck – vulkaner. Ja, det är som att se en hårdrocksvideo från 80-talet. Det positiva med Colquhouns roman är att den upphäver gränser, att den visar mod. Det negativa är att det blir för mycket kulisser. Det teatraliska är en svårdoserad ingrediens: det ska vara extravagant och extraordinärt, jo, men det får inte bli ointressant.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar