Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

18 okt. 2013

Yahya Hassan



Om du förutsätter att du är ung och oetablerad poet och ger ut din första diktbok: inte tänker du då att den ska tryckas i 6000 exemplar? Det här är ändå precis vad som har hänt i Danmark, när 18-årige Yahya Hassan debuterar med en självbiografi i diktform. Precis som många rockalbum saknar debuten titel, utan heter detsamma som författaren: Yahya Hassan.

Yahya Hassan: ja, jag upprepar namnet, för jag vill att du ska lära dig det. Helt enkelt för att det här är något osedvanligt – inte bara osedvanligt, utan också osedvanligt bra. Den är faktiskt lika förbluffande i sitt uttryck som den är blygsamt formgiven: Gyldendal låter boken likna en egenutgiven bok, och dikterna är skrivna med versaler. Det ser alltså inte ens ut som du förväntar dig att en diktsamling ska se ut: å andra sidan siktar nog förlaget och författaren på andra läsare, som inte har några förutfattade meningar om dikter. Kanske därav den sparsmakade men samtidigt kaxiga formgivningen: tanken är att dikterna ska tala själva. Och som de TALAR, vill man då tillägga.

Hassans historia är fasansfull: när han berättade i dansk radio om sin kommande bok blev han dödshotad på facebook. Bakgrunden är att han är från Palestina, uppvuxen i Aarhus. Med den danska omvittnade aversionen mot eufemismer, som ”nydansk”. Här går han rakt in i sin historia, med en pappa som slår – nej, som misshandlar sina barn, som kuvar och torterar och plågar, och rädslan blir det pojken Yahya tar med sig in i sin kaotiska tonårstid, präglad av cigaretter, bilfärder med olustiga män, kyssar, småbråk, stölder, pissprov och flyktfärder. Det är en Tom Sawyer-tillvaro: ”OVER TIL RAMI OG DAUD OG ALI OG MOHAMMED / VI STJAL MADPAKKER OG POKEMONKORT / SÅ PORNO I FRIKVARTERET / OG KASTEDE STEN EFTER HÅNDVÆRKERNE”.

Ungdomstiden: förvåning och förvirring. Att läsa Hassans dikter är som att kastas rakt nerför ett stup – det hisnar, med svindlande intryck och fragment av förståelse och försoning, men allt bara äts upp av det känsloförlamade samhällets auktoritetsrepresentanter, exempelvis i dikten ”PÆDAGOGISK DIKTATUR”. Småpåvarna och de välmenande, som ändå bara skadar – som kontaktpersonen som ger honom dikter av Michael Strunge – givetvis – bara för att ligga med honom.

Och våldet som har sin självklara närvaro. Våld föder våld, och pojken Yahya känner inte till något annat i sitt liv. Han går omkring i en kuvös av hot, och bär på skitjobbiga erfarenheter, samtidigt som han inte gör något för att bli kvitt dem: han är ingen supertrevlig person, bara en uppkäftig tuffing som inte bryr sig om vad han lämnar bakom sig. Han tar allt med samma humör: med- och motgångar behandlas lika förnöjsamt. 

Berättelsen vinglar fram, styrd av några återkommande referenser till eld – måhända som ett förslag till en renande process. För själva texten antänds ju också.

Så är det en smula problematiskt när boken går så hårt åt familjen – pappans våldsamma fostringsmetoder är nog något som kan locka rasister att få vatten på sin fula kvarn. Men det intryck som stannar kvar är Hassans vrede, att han tar boken till hjälp för att gestalta sin individuella uppgörelse – man kan visst se den i ett mönster, som ett strukturellt problem, men det är gott om eländesskildringar i litteraturhistorien som vi läser utan att dra generella slutsatser.

Hur identiskt diktjaget Yahya (Hassan) är med författarnamnet (Yahya) Hassan lär bli omtalat – det räcker med att konstatera att det finns en medvetenhet i Hassans lansering av bokens jag, att han har klart för sig att han skriver den sanning som han måste skriva. En privat historia som samtidigt blir en allmängiltig socialrealistisk berättelse som når mycket längre än svenska hyllade motsvarigheter, som Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Det finns en viss beröringspunkt med Athena Farrokhzads debut från i våras, Vitsvit, som var lika omedelbar i sitt uttryck. Även här används språket på ett ytterst medvetet sätt för att väcka indignation.  

Som i dikten ”DU KOMMER I HELVEDE MIN BROR”, där hatet mot föräldrarna skrivs ut helt oförblommerat, i hämnande fantasier av den vrede som bara sorgen kan uppmana: ”MIT NAVN ER YAHYA HASSAN / OG MINE FORÆLDRE VILLE ØNSKE JEG VAR UFØDT / OG JEG ØNSKER DET SAMME FOR DEM / I DET MINDSTE AT DE VAR DØDFØDTE / ELLER AT JEG VAR / DØD MEN FØDT”.

Efter cirka halva boken övergår också beskrivandet i något som mer liknar diskussion, där Hassan problematiserar sina erfarenheter. Helt plötsligt befinner han sig i ett annat sammanhang, där han umgås med danska poeter och kritiker, samtidigt som han är efterlyst för bilstölder, rån och inbrott. I dikten ”JETLAGFORMØRKELSE” visar också Hassan nästan i förbifarten att han kan skriva ohyggligt vackert också. Det är poeten som den store trotsaren, som inte heller skriver för att smeka medhårs, utan säger sig erbjuda klichéer till läsarens klichéhuvud. För det är väl det vi vill ha – det förenklade?

Att läsa boken är som sagt omtumlande: den är bra, på ett svidande sätt, närmast ett explosivt sätt. Det är en uppgörelse – främst med den patriarkala uppväxten i ett hem styrt av för mycket tradition – men också en uppgörelse med det omhändertagande samhället, som aldrig kan läka pojkens sår. Det är vuxenvärlden som sviker, som villigt låter sig bortkollras bara för att det blir enklast så, minst besvär.

Jag läser som under hypnos, klarar knappt av att andas under tiden. Det är förstås ett kännetecken på riktigt bra och riktigt angelägen litteratur. Också att det inte spelar någon roll varifrån den kommer, vilka kontakter den har. På så sätt är litteraturen en fristad för en genuinare demokrati än den ersättning som samhället nyttjar.

Där blir boken också en viktig påminnelse om att litteratur ibland behöver vara obekväm och gå för långt för sitt eget bästa – ibland blir ju Hassan en aning för opolerat onyanserad, men det gör han med en röst som skaver och skär och faktiskt lyckas antända själva texten. Hassans debut har blivit den största mediala händelsen i dansk poesihistoria sedan Vita Andersen 1977 gav ut Tryghedsnarkomaner. Jag anbefaller att den översätts till svenska, för att den kan bli en injektion som också visar hur rasande enkelt det här kan göras.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar