Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

26 sep. 2011

Under vulkanen, Malcolm Lowry

I sitt sommarprogram i år berättade Torgny Lindgren om Kurt Tucholskys svårslagna författarrekord, att han aldrig skrev en rad nykter. Ska Malcolm Lowry då kvalificera som god tvåa?

Under vulkanen, som väl är det enda han orkade ge ut i vuxen ålder, är i alla fall en roman där huvudpersonen super friskt eller ohälsosamt en novemberdag i Mexiko 1939, det som kallas ”De dödas dag”. Nu utges den på nytt i Modernistas snygga svarta serie ”En modern klassiker”, i Erik Sandins översättning från 70-talet. Romanens konsul marinerar sig i stryknin, mescal, rom, tequila, whisky och öl, med mera, mera, mera.

Vad är då en konsul? Huvudpersonen Geoffrey Firmin är brittisk konsul i Mexiko, eller avsatt sådan, och omkring sig har han sin hustru Yvonne och broder Hugh, med misstanken att de båda har haft en affär. I den mån han upptäcker något: han dricker som sagt mest den här dagen, eller sover, eller bådadera.

För något år sedan visade väl svt en serie om svenska konsuler. Som jag minns det var det en diplomat eller ambassadråd i ett sydamerikanskt land, han söp mest. Men vad gör de då? Är det någon som vet? I den här boken är Geoffrey alltså en f.d. konsul, och jag får ingen reda i vad han har gjort. I bakgrunden märks dels det spanska inbördeskriget, som Hugh är på väg att ansluta till, och det andra världskrigets utbrott, vilket möjligen är en mer hotande realitet än den vulkan som finns i närheten och som gett namn åt boken.

Klas Östergren har skrivit ett långt och tråkigt förord. Enligt honom tog det mer än tio år att skriva Under vulkanen. Jag fattar att en författare imponeras, liksom av att det tog Joyce sjutton år att skriva Finnegans Wake, men en läsare behöver väl för sjutton inte bry sig om sådant: båda dessa herrar hade åstadkommit bättre romaner om de hade lagt ned hälften av tiden i stället.

För Under vulkanen är ojämn, spretig, rörig, och virrig, och – jo, jag fattar, det är poängen med det hela, för att man ska kunna sätta sig in i konsulns deliriska världsuppfattning, att det upplösta språket gestaltar protagonistens upplösta inre. Men då blir resultatet gott om tråkiga passager, och däribland stycken av stor oväntad skönhet, tyvärr oftast begravd under laviner av svårforcerad prosa, med oregerligt bildspråk. Att läsa romanen är som att försöka orientera sig i en vildvuxen trädgård. De många litterära citaten och anspelningarna imponerar säkert också på en viss sorts läsare. Östergren talar om Lowrys ”tacksamhetsskuld till modernismens pionjärer”, men den skulden kunde lika gärna ställas till Melvilles Moby Dick, vars katalogiserande stil här imiteras in extenso. Och varför inte Don Quijote: i Lowrys roman figurerar rentav en Cervantes.

Gränsen mellan författare och protagonist förefaller tunn. Konsuln skriver på en roman, och drickandet lär ha varit en huvudsyssla också för Lowry. Ju mer han (Geoffrey) dricker, desto mer självömkar han sig. Det tokroliga tar överhanden ibland, och ibland bara töcknet. Omgiven av affischer för en film med Peter Lorre, Las manos de Orlac (Mad Love), rör sig huvudpersonen i sin snäva cirkel, där fantasin skuggboxas med hans indränkta intellekt.

Som sagt: rörigt, men ibland förtjusande också, i mindre doser, som konsulns meditation inför en spritförbudsaffisch: ”Huvudstupa ner i Hades störtade de själviska och rödbrusiga drinkarna, ner i en rasande virvel av eldlysande smådjävlar, medusar och rökspyende monstrositeter, dykande som svalor eller med klumpiga skräckslagna baklängessprång, vrålande bland fallande flaskor och symboler för brustna förhoppningar; uppåt, uppåt, skyndade de nyktra, blekt och osjälviskt svävande i ljus mot himlen, flygande i ädel höghet par om par, männen skyddande kvinnorna och själva skyddade av änglar med försakelsens vingar.”

Den här romanen är många (manliga) journalisters favoritbok: det finns en utbredd alkoholromantik hos somliga, och den kan adla mediokra författare till status av profetisk visdom (Charles Bukowski). Lowry är långt ifrån medioker. Men Under vulkanen är också långt ifrån det mästerverk många vill ha det till: stundtals är den så långsökt och jobbig att man nästan misstänker att en del som gillar den gör det enbart för att belöna sig efter att ha genomfört en prestation av svåra mått.

(Foton Modernista.)

7 kommentarer:

  1. Ja, jag vet inte. Jag vill nog tycka att det är ett mästerverk och att "spretigheten" fyller sin funktion. Nu har jag inte boken till hands här i Stockholm men jag vet att min upplaga innehåller en mycket intressant diskussion mellan Lowry och förläggaren (?) där den senare vill ha stora ändringar och framför allt strykningar vilket författaren motsätter sig. Men diskussionen ger mycket ingående beskrivningar om vad Lowry tänkte sig - man förstår då spretandet bättre.

    Sedan är det enlig min uppfattning inte alls fråga om någon "alkoholromantik". Det är ju en djupt tragisk historia om en obotlig alkoholist, hans förfall och personerna runt om honom. (Som du antyder var ju Lowry själv svårt alkoholiserad, nog förefaller många av konsulns upplevelser självupplevda.)

    "en del som gillar den gör det enbart för att belöna sig efter att ha genomfört en prestation av svåra mått" - ja ursäkta då hör jag väl till dem men jag tyckte inte alls att det var svårt och har läst om boken flera gånger.

    Som du säkert vet finns det en fin förfilmning med Albert Finney och den vackra Jacqueline Bisset.

    Det blev en litet ytlig kommentar det här eftersom jag inte har själva boken till hands. "Alkoholromantik" är ju f.ö. standard i modern popunderhållning - många artister kan inte öppna munnen utan att berätta om sina supvanor. Intervjuer med nutidens stjärnor innefattar också alltid en redogörelse därav. I den mån de kan och orkar läsa böcker kanske de borde läsa "Under the Vulcano" och få sig en tankeställare.

    SvaraRadera
  2. Mm, kanske det! Jag menade väl att den där alkoholromantiken har märkts i mångas kommentarer, att det är det som är grejen med boken ...
    Nu var jag också väldigt gnällig här, jag vet inte om det framgår att jag gillade mycket i boken också. Kanske hade jag i och för sig gillat den mer om jag inte hade läst Joyce (så mycket) och, som sagt, Moby Dick ...
    (Lustigt nog har jag precis börjat läsa Ulf Lundells bok Allt är i rörelse, och precis som man kunde vänta, han hinner knappt börja förrän han nämner Under vulkanen, vilken fantastisk bok det är ...)

    SvaraRadera
  3. I efterordet till En bok för alla-utgåvan av boken så skriver Stephen Spendor att invändningen mot att boken handlar om en alkoholist har en viss tyngd. Men han menar att det inte är vitsen med boken att den lika lite handlar om alkoholism som King Lear handlar om senilitet.
    Efter "Under vulkanen" har det ju blivit så pass vanligt att huvudpersoner är påverkade på det ena eller andra sättet att just den aspekten av boken inte riktigt står ut lika mycket.
    Jag tycker det är en bra roman. Så gillar jag Moby Dick också. Mer än Odysseus.

    SvaraRadera
  4. Hela boken är en väntan på Den Stora Kraschen och på det sättet har den säkert sin relevans inte bara bland manliga alkoholromantiker utan även bland de läsare som sökt efter en bred västerländsk civilisationskritik.

    SvaraRadera
  5. Jo, fast kan den inte läsas som efterdyningarna? Att det är efter kraschen också - den privata kraschen, som föregår världens?

    SvaraRadera
  6. Författare och alkohol och/eller droger är väl ett kapitel för sig. Hade Hemingway inte supit så jävligt hade han väl inte tagit livet av sig. Antagligen. Jag vet inte om jag tycker att Lowry romantiserar alkoholen, men det var längesen jag läste honom också. Får väl läsa om.
    IA

    SvaraRadera
  7. Huvudet på spiken i modernismkistan, Björn. ("rörigt, men ibland förtjusande också, i mindre doser ... stundtals så långsökt och jobbig att man nästan misstänker att en del som gillar den gör det enbart för att belöna sig efter att ha genomfört en prestation av svåra mått.")

    Ungefär så minns jag den också. Den där forcerade sortens virtuositet är som regel ett otyg, vill jag mena, inte minst inom prosan. (Jfr Cartarescu, Nabokov, Gertrude Stein m.fl. m.fl.)

    Författarförfattare? Hm... För somliga av dem, helt klart.

    Alkoholromantik, absolut, inverterad.

    SvaraRadera